#Mee too

0kommentarer

Mee too

 

Inte ska man behöva skämmas?

 

Jag har tänkt och tänkt på Me too och om jag ska våga berätta vad jag varit med om, skam finns men samtidigt intalar jag mig själv att jag ska väl inte behöva skämmas?

 

Jag önskar idag att jag hade någon att prata med när jag som 14 åring blev våldtagen 2 gånger. Ena gången var med killen jag var tillsammans med och då trodde jag mer att det är väl så dom får göra om man är tillsammans. Jag minns hur livet försvann för mig då det även var så att jag aldrig haft sex och det gjorde så ont att jag knappt kunde gå till bussen.

Livet blev inte vad jag trodde det skulle vara.

Jag gjorde slut med killen i alla fall.

 

Sen gick det en tid men inte längre än 1 år så var jag på fest. Jag träffade en kille och som jag var hemligt kär i sedan en tid tillbaka och han visade lite intresse tillbaka. Lycklig blev jag och när han frågade om jag ville sova över kände jag mig lite nervös men vill få krama om honom och få vakna upp dagen efter. Kanske skulle kärleken växa.

Så jag sade att jag ville sova över.

Han sade att jag kunde gå ner och använda badrummet på nedervåningen och så skulle han komma om en stund.

Jag låg och väntade och hörde att han kom in, han ställde sig bakom mitt huvud och strök mig på armarna och greppade tag och höll ett fast grepp. Sen kom hans vän och våldtog mig.

 

Ingen hade jag att prata med om detta denna gång heller.

 

Livet blev mer och mer komplicerat och jag följde mitt liv med män som var som svin mot mig.

Tvångs sex om och om igen, övergrepp, grov misshandel fler våldtäkter.

 

Jag ville inte leva längre för om detta är ett liv ville jag inte ha det.

 

Jag har många gånger varit så arg på mig själv för att jag inte anmälde dessa svin och vad som sedan påverkat mina barn och nu även min snällaste man jag någonsin haft har gett mig sån ångest och ännu mera skuld på att det jag råkat ut för får jag skylla mig.

 

Vad ska man våga berätta? Ska jag behöva bära skam? Hur går jag vidare i livet så jag slipper bära på denna börda? Jag vet faktiskt inte.

Nu skriver jag inte detta för att andra ska tycka synd om mig för någonstans tycker jag ärligt ändå synd om mig själv.

Vi är många som bär på denna plåga och tillsammans blir vi ändå starkare.

//M

 

Kommentera

Publiceras ej